– Här tar man inte av sig skorna. Jag är av den gamla skolan.

Det är det första Louise Edlind Friberg säger när vi kliver innanför dörren hemma hos henne.

Fredrik Skavlan om privatlivet med hustrun Maria Bonnevie: ”Kaos!”

Här finns inga krusiduller. Louise är rak, varm och kvick, med en självklarhet som känns allt annat än tillgjord.

Nästan i samma andetag berättar hon att hon har trillat många gånger, drabbats av en stroke i våras och numera kan glömma både ord och namn.

– Men jag mår bra.

– Vill ni ha något att dricka? Jag kommer servera äppelmust gjord på mina egna äpplen från Dalarö i champagneglas. Det är för att jag vill skryta lite.Louise Edlind Friberg häller upp äppelmust, gjord på egna äpplen Dalarö, i ett champagneglas. “Det är för att jag vill skryta lite”, säger hon.Johan Söderlund/Svensk Damtidning

Louise har nyss fyllt 80. Hon visar runt i lägenheten, hämtar must, pratar om alla böcker i hemmet – och hinner på bara några minuter också berätta att hon gått från Liberalerna till Centerpartiet.

– Jag är ingen SD-kramare. Det står jag för.

Hon hoppade av som riksdagsledamot 2006 efter att ha suttit i fyra år. Men någon politisk comeback är inte aktuell.

– Absolut inte. De liberaler som jag hållit högt har hoppat av. Att Lars Leijonborg nu gått tillbaka får stå för honom.

– Men nu ska vi prata om mig och film.

Gud, vilken energi du har.

– Än så länge är det inget större fel på den. Skål! säger Louise och för champagneglaset med äppelmust mot munnen.Svensk Damtidning möter skådespelaren Louise Edlind Friberg.Johan Söderlund/Svensk Damtidning

Hon leder oss vidare in i matsalen. Tavlorna på väggarna är målade av släktingar och rummet är fyllt av möbler med historia. Mitt i allt står det stora bordet där barn och barnbarn brukar samlas till söndagsmiddag.

Vi slår oss ner i soffan.

Det har gått över 60 år sedan hon blev Malin med hela svenska folket – en roll som aldrig riktigt lämnat henne.

– Jag minns inspelningarna av ”Saltkråkan” med värme. Astrid Lindgren, Olle Hellbom och Maria Johansson blev alla fantastiska vänner.

– Jag var inte barnskådespelare i den bemärkelsen som Maria och de andra barnen. Jag tror att de drabbades mer i skolan. Sånt var aldrig några problem för mig. Jag fick mer frierier och dick pics.

Män postade bilder på sina kön?

– Ja ja, de kom med snigelpost. Det hände ett par tre gånger.

Du slängde breven direkt?

Louise var bara 16 år när inspelningen av ”Vi på Saltkråkan” drog i gång. Vägen till rollen började med att hennes mamma skickade in en ansökan, tillsammans med ett fotografi från en skolpjäs.

– Jag ljög länge och sa att det var min syster som hade skickat in ansökan. Min mamma tyckte att det var så pinsamt. Hon satt i Stockholms stadsfullmäktige då och gav nog intrycket av att vara lite stor, bastant och militant. Inte alls en sån mamma som skickar in bilder på sin dotter till filmroller.

Louise minns att hon fick provfilma flera gånger.

– Astrid Lindgren tyckte jag var för ung. Olle Hellbom lyckades övertala henne om att det funkade. Jag såg väl ut som en tant redan på den tiden, haha.

Det skulle bli fem somrar med Saltkråkan. Den sista sommaren hade Louise redan kommit in på scenskolan och börjat drömma om en internationell karriär.

– Där och då trodde jag att jag var guds gåva till mänskligheten, att jag skulle bli något stort.Första tv-inspelningen av Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan, som filmades på ön Norröra i Stockholms norra skärgård. 1964. Från vänster: Båtsman, Louise Edlind (Malin), Urban Strand (Niklas), Björn Söderbäck (Johan) , Stephen Lindholm (Pelle) , Maria Johansson (Tjorven), Kristina Jämtmark (Stina), Torsten Lilliecrona (Farbror Melker)Roland Palm

Men livet ville annorlunda.

Louise gifte sig tidigt med läkaren Sten Friberg. Redan som 22-åring väntade hon sitt första barn. Två omständigheter som knappast var optimala för den som drömde om en karriär i Hollywood.

Men det blev åtminstone en avstickare till Frankrike, där hon spelade in ”Le Mans” med storstjärnan Steve McQueen. Äktenskapet med Sten knakade i fogarna efter en otrohetsaffär, och Louise kände att de behövde en paus från varandra.Louise Edlind var bara 20 år gammal när hon gifte sig med läkaren Sten Friberg 1966.Foto: Privat

Under inspelningen fick hon upp ögonen för McQueen. De inledde en romans som pågick i drygt ett halvår.

– I Frankrike kände jag mig fri. Jag tog ut min fulla rätt. Det var ingenting som Sten nånsin anklagade mig för. Det hade han ingen rätt till. Sten sa inför resan: ”Åk du nu till Frankrike och glöm mig”. ”Ja, det kan du tro att jag ska”, svarade jag.

Däremot var det inte helt lätt att lämna livet i Sverige bakom sig.

– Vår son Sten var bara ett år gammal. Det dröjde två månader innan jag kom hem första gången. Då stod min son och tittade på mig med sina små ögon. Han kände inte igen mig. Det var hemskt. Han brukar tala om för mig att jag gav honom ett trauma för livet. Sen blev han psykiatriker också, säger Louise med glimten i ögat.I Louise Edlind Fribergs lägenhet på Östermalm hänger ett stort fotografi från inspelningarna av ”Le Mans”.Johan Söderlund/Svensk Damtidning

Mötet med Steve McQueen bjöd också på en del drama och en axelskada som Louise än i dag dras med.

Hon hade varit på ett slott som McQueen hyrde. Mot slutet av kvällen insisterade han på att köra Louise hem, trots att han enligt henne hade druckit både champagne och konjak.

Med en hyrbil körde han på småvägar som om det vore en racerbil. Han såg cementen som delade av vägen sent, väjde snabbt och for ut rätt i naturen.

Louise bröt ett nyckelben, men tystade ner skadan eftersom hon var mer mån om att bli uppskattad än att tjäna pengar.

– Jäkla synd att jag inte fattade att jag skulle stämma honom. Då hade jag blivit rik.

– Här spelar vi in en racerfilm och har Steve McQueen som den stora stjärnan. Så råkar han ut för en bilolycka för att han kör påverkad på natten.Svensk Damtidning möter skådespelaren Louise Edlind Friberg i hemmet på Östermalm.Johan Söderlund/Svensk Damtidning

Louise Edlind har de senaste åren synts i tv-serierna ”Störst av allt” och ”Morden i Sandhamn” – men inget har kommit i närheten av genomslaget för ”Vi på Saltkråkan”.

– Jag har kommit upp till ytan igen nu när man gjort den här nyversionen av Saltkråkan. Många kommer fram till mig och säger: ”Den gamla Malin var bättre, det är så tråkigt att man gör en ny”. Jag säger emot. Jag tycker den nya är jättebra.

– Det har gått 60 år och det är väl dags att göra en ny version som talar med dagens publik. Jag försvarar alltid det beslutet. De har castat ungarna förbaskat bra.

När ”Vi på Saltkråkan” sändes på 60-talet fanns det bara ett fåtal tv-kanaler att välja mellan. Stora delar av Sverige såg därför samma program.

Det stora kändisskapet kom som en chock och var periodvis svårt att hantera. I dag ser Louise däremot inga större nackdelar med att fortfarande vara Malin med hela svenska folket.

Nästan dagligen besöker hon Fältöversten på Östermalm, bara ett stenkast från hemmet. Där är det mer regel än undantag att någon kommer fram och säger hej.

– För mig spelar det verkligen ingen roll. Jag är så gammal nu. Jag blev Malin, helt enkelt. Hur många människor har fått bli ihågkomna på ett sätt som nästan bara är positivt?

Du har betytt mycket för väldigt många.

– Ja, det finns poliskonstaplar och parkeringsvakter som säger att de är döpta efter mig.

Och så river de boten?

– Nej, nej, tyvärr.

I dag bor Louise ensam i den stora våningen på Östermalm. Här levde hon tidigare tillsammans med maken Sten Friberg, som gick bort 2017.

– De här sista tio åren har jag levt ensam. Sten och jag hade ett jättefint liv och ett respektfullt förhållande till varandra. Vi pratade väldigt mycket med varandra. Redan under de första åren som gifta talade vi mycket om döden. Det gav en dimension som har funnits med genom hela livet.

Har du blivit mindre rädd för att dö?

– Ja, men man vet ju aldrig. När jag väl ligger där och ska dö kanske jag får väldig ångest. Men jag tror inte det. Det bästa är väl att få gå och lägga sig och sedan inte vakna. Det är bingo, som Sten brukade säga.Louise Edlind Friberg är en bokslukerska av rang. Hon är dessutom med i en bokklubb med några väninnor. Just nu läser hon Robert Seethalers bok ”Ett helt liv”.Johan Söderlund/Svensk Damtidning

Du drabbades av en stroke i mars 2026. Hur mår du i dag?

– Det var fredagen den 13, typiskt nog. Jag satt i soffan mittemot här på kvällen. Jag hade druckit lite vin och kollade på tv, klockan var kanske 22, och kände en plötslig smärta i huvudet.

Det började pirra på ena sidan av ansiktet. Louise reste sig, tog sig ut i köket och ringde sonen Sten, som bor i närheten. Hon bad honom ringa efter en ambulans.

– Jag sluddrade inte. Jag la mig på sängen och tänkte: ”Dör jag nu ligger jag i alla fall på sängen”. Jag var inte ett dugg rädd.

En halvtimme senare var hon på S:t Görans sjukhus.

– Jag hade börjat kräkas, såg dubbelt och läget blev sämre och sämre. De la mig på intensiven och de första dygnen förlorade jag talet. Det var inte för att det var något fel i hjärnan, utan för att jag hade någon propp längre ner som påverkade musklerna som sköter stämbanden.

– Jag kunde inte äta, inte svälja och inte tala. Men jag kunde spela bridge med mina kompisar. Min väninna sa att jag spelade bättre än nånsin. Jag var inte väck i huvudet, men fick mycket medicin. Jag låg väl där en vecka. På slutet av veckan hade det vänt och då var talet tillbaka.

Är du helt återställd i dag?

– Jag hoppas det. Jag tar nio mediciner på morgonen och fem på kvällen. Det är många tabletter att hålla reda på. Jävlar. En gång i veckan sitter jag vid köksbordet med alla burkar och lägger i en dosett. Hela jag är en medicinburk i dag.Louise Edlind Fribergs familj är väldigt nära. På söndagar brukar de samlas hemma hos henne för familjemiddag och då sitter hon alltid på stolen närmast köket.Johan Söderlund/Svensk Damtidning

Louise tittar ut genom fönstret. Solen har tittat fram och hon undrar om hon får visa oss balkongen – den del av lägenheten som hon tycker allra mest om.

När vädret tillåter sitter hon gärna där med en bok eller ett korsord.Louise Edlind Fribergs favoritplats i hemmet är balkongen. Där brukar hon sitta och läsa eller lösa korsord när det är soligt väder.Johan Söderlund/Svensk Damtidning

Livet, säger hon, är på topp. Hon har en fin familj och nära vänner att gå på bio och teater med.

Någon ny livskamrat står däremot inte på önskelistan.

– Nej fy katten, jag vill inte alls träffa och bo ihop med någon. Det är jag helt färdig med.

– Jag har många manliga vänner som jag går på teater med, men det finns ingen speciell som jag håller i handen eller gosar med.