Pension? Glöm det. Lasse Åberg har fullt upp med museum, tecknande, Bananbandet och en Stig-Helmer som numera är både staty, tunnelbanevagn och sportterm. 86 år ung fortsätter Lasse att plita, fundera och skjuta upp saker till i övermorgon.
Stor intervju med Hänt!

Hur står det till världens bästa Lasse?

– Jo, jag är igång! Det är full fart.

Är det du som har svårt att pensionera sig eller är det Musse Pigg, Bananbandet, Trazan och Stig-Helmer som inte släpper taget?

– Musik är kul. Det kan man hålla på med oavsett ålder. Museet är kul för det är väldigt uppskattat. Och Stig-Helmer… Han har ju fått en ny karriär! Dels har han blivit hedersmedlem i Hammarby supporterklubb. Sedan har han blivit tunnelbanevagn. Sist men inte minst har han blivit en sportterm. Detta efter Ebba Anderssons vurpa i OS-stafetten som döptes till ”Stig Helmer-volten”.

Med filmer som spelat in över 350 miljoner, utställningar världen över och ett eget museum i Bålsta har du onekligen en del kvitton på att du kan din grej. När blev du senast imponerad av dig själv?

– När jag fick läsa att jag ligger fyra på listan över de mest sedda svenska och utländska filmerna i Sverige de senaste 60 åren. Etta är ”Djungelboken”, tvåa är ”Sound of Music”, trea är ”Titanic” – och fyra är ”Sällskapsresan”. Utanför pallen, men ändå.

Vad har ditt museum som andra museer inte har?

– Så vitt jag vet är vi det enda museet som samlar konst, serieoriginal och leksaker under samma tak. Det finns konstmuseer, seriemuseer och leksaksmuseer, men inget som står på alla tre benen. Det är jag stolt över. Och så har vi en trevlig restaurang och en Trazan-koja för barn och barnsliga vuxna.

För 25 år sedan sa du till mig att du var introvert och kände dig som en besökare från rymden. Har du landat nu – efter 86 år på jorden?

– Nej, jag kan tyvärr inte säga att jag är mer utåtriktad. Ibland har jag en tendens att bli en zombie. Tankarna far iväg på egen hand.

Efter hustruns död: ”Oerhört tomt”

I januari 2024 gick din fru Inger bort. Hur fan går man vidare efter nästan ett helt liv tillsammans?

– Det är oerhört tomt. Det är bara att konstatera. Fysiskt tomt, men hon finns ju runtomkring en hela tiden. Jag har nästan en bevisad psykstörning. Ibland ropar jag ”hej” till henne när jag kommer hem. Jag brukar citera konstnären Hertha Hillfon när hennes man gick bort: ”Han är inte död, han har bara gått och gömt sig.”

Inger har lämnat jordelivet, men familjen växer fortfarande. Vad betyder det för dig att ha barn, barnbarn och barnbarnsbarn omkring dig när livet har förändrats så mycket?

– Jag träffar alla kontinuerligt så jag är inte ensam på det sättet. Max och Carina träffar jag nästan varje dag när jag tar mina hälsosamma promenader upp till museet. Fyra kilometer om dagen – med skräpplockning. Carina är min svärdotter och chef på museet. Max är min son och jobbar där med grafisk formgivning och alla utställningar.

Du är uppvuxen i ett arbetarhem på Kungsholmen i Stockholm. Svarvare och dansbandstrummis till pappa, damfrisörska och butiksarbetare till mamma. Ingen direkt kulturelit, alltså! Var kom konstnären Lasse Åberg ifrån?

– Farfar var väldigt kreativ. Han var konstsmed, hade utställningar och fick priser. Jag har väl fått gener från honom. Jag har alltid haft bra bildsinne och fick tidigt beröm för mina teckningar. Som grabb sa jag aldrig att jag ville bli brandsoldat eller polis. Jag skulle bli tecknare. Det sa jag redan i tioårsåldern. Sedan – till allas stora förvåning – blev jag det. Jag kom in på Konstfack och tog min magisterexamen. Sedan dess har jag hållit på och plitat. Jag behöver tecknandet som terapi. Jag får kattklocka när jag tecknar.

Kattklocka?

– Ja, kattklocka. Jag tappar tidsuppfattningen. Det är väldigt välgörande. Det är min yoga.

Lasse Åberg klar med att skådespela

Har berömmelsen någon gång blivit så påträngande att du längtat efter att vara helt osynlig – med stalkers, fotografer i buskarna eller andra märkligheter?

– Nej, inte alls. Om man nu ska välja den här yrkesbanan är Sverige ett underbart land. Folk blir nästan generade när de möter en och vänder bort blicken. I Amerika finns inte samma medkänsla och integritet. Där hade det varit förfärligt att vara känd, antar jag. Här är det inga problem. Här är det lugnt.

Vad önskar du att nästa kapitel i ditt liv ska innehålla?

– Jag är klar med filmandet. Sju filmer får räcka. Jag har ingen lust att göra någon omstart på den fronten. Bosse, som drev filmerna, är borta. Även alla sidekicks. Inte minst Jon och Melander. Det försvinner folk hela tiden runtomkring en. Däremot fortsätter jag gärna med Bananbandet. Snart ska vi till Norrköping och uppträda där.

Margaretha Krook har sin plats utanför Dramaten, Evert Taube sitter på Riddarholmen och Cornelis håller till på Södermalm. Om någon skulle få för sig att gjuta dig i brons – var i Stockholm skulle du vilja stå som staty?

– Jag står redan i Bålsta centrum. Eller rättare sagt: Stig-Helmer står där. Han står där och sträcker ut händerna som om han säger: ”Jag kan flyga, jag är inte rädd.” Statyn är helt okej, men lite kortare än jag är. Den krympte lite i gjutningen. Och Stockholm? Där har jag ingen lust att stå. Jag är där så sällan. Bålsta räcker.

Slutligen Lasse, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Jag får nog säga långfrukosten. Den är helig. Jag sitter i ett uterum som är ett växthus. Där mumsar jag i mig näringsrik frukost!