Hur står det till världens bästa Manoel?

– Jag mår jättebra, tack! Jag känner en enorm tacksamhet över allt som händer i mitt liv. Just nu är jag ute på Diggiloo-turnén och det är verkligen som att vara med i Melodifestivalen – varje dag. Snart får jag dessutom ta emot en guldskiva efter över sex miljoner streams, vilket känns helt fantastiskt. Att stå på scen och få bjuda på glädje och energi är det bästa jag vet. Jag får minst lika mycket tillbaka som jag ger.

Vad tror du själv är det som gör att människor känner en sådan närhet till dig?


– Det vet jag faktiskt inte. Kanske är det så enkelt som att jag är genuin. Jag bjuder på min energi och allt jag har.

Hur var du som liten pojke hemma i Brasilien?


– Bortskämd och busig, (skratt). Jag hade en bra tillvaro med mina föräldrar, och som yngst i familjen och med tio syskon blev jag rätt bortskämd. Sedan var jag väldigt framåt och bestämd. Jag visste hur jag ville ha mitt liv. Samtidigt var jag lite osäker. Framför allt när jag kom upp lite i åren och kände att jag tyckte om killar.

Juniors mammas reaktion på hans första pojkvän

Berätta mer!

– Jag minns när mamma frågade om jag träffade en kille. Jag var femton år och svarade ärligt att det stämde. Hon blev ledsen och började gråta. Då sa jag till henne: “Om du verkligen älskar mig och vill hjälpa mig måste du sluta gråta. Det här är den jag är. Du kan inte förändra mig – du måste acceptera mig som jag är.” Efter det grät hon aldrig över det igen.

Hur gick det till när Lars kom in i ditt liv?


– Jag skulle fylla 30 år. Jag kände mig inte gammal. Däremot kände jag att tiden gick så snabbt. Jag hade ingen man som ville ha något seriöst. Bara för en natt – och nästa dag var jag glömd. Jag var trött på det livet. Jag ville ha någon att på riktigt dela livet med. Någonstans där kom det in en vän kände Lars. Därifrån fortsatte vår kontakt över Skype på Internet. Jag minns första gången jag pratade med min väninna och såg Lars. Då pekade jag på honom och sa: ”I love you”, (skratt).

Du var 30 år när du lämnade Brasilien och reste till Sverige för att möta Lars – en resa som skulle bli starten på ett helt nytt liv. Vad var det som gjorde att du vågade satsa på kärleken och flytta till ett helt nytt land?


– Antagligen var det bara min magkänsla som sa att ”det här kommer att fungera”. Lars var lite äldre än jag och det gav mig en känsla av trygghet. Samtidigt är jag en person som tycker att man måste våga prova saker i livet. När jag tänker tillbaka på den tiden minns jag fortfarande första gången jag landade i Sverige. Jag var helt övertygad om att jag hade kommit till Schweiz! När jag senare åkte tillbaka till Brasilien berättade jag för mina vänner att jag hade träffat mitt livs kärlek i Schweiz. Det tog faktiskt ett tag innan jag förstod att det var Sverige jag hade kommit till, (skratt).

”Vi ska leva våra liv tillsammans”

När förstod du att Lars var personen du ville dela livet med?


– Det förstod jag redan första gången vi träffades i Sverige, när jag bodde hos honom i en månad. När jag kom tillbaka andra gången flyttade jag direkt in hos honom. Det kändes bara så rätt. Han längtade efter kärlek och jag längtade efter kärlek. Samtidigt var den första tiden inte alltid enkel. Dels hade jag haft mitt liv i Brasilien. Jag hade lämnat vänner och familj. Det var svårt att flytta därifrån, men redan efter ett och ett halvt år kände jag mig hemma i Sverige. Samtidigt hade jag svårt att förstå allt som Lars hade gått igenom tidigare – livet med droger och kampen för att hålla sig nykter. Han ville verkligen fortsätta vara drogfri, men det var en svår resa. Ibland blev det upp och ner, och jag minns att jag grät nästan varje vecka, men jag sa till honom att jag älskade honom. Jag sa: ”Jag stannar här, jag vill leva med dig.” Den första tiden var komplicerad, men efterhand lärde vi känna varandra på djupet och hittade en trygghet och ett lugn tillsammans. Sedan dess har vi haft det väldigt härligt. Vi har bra relationer. Bra vänskaper. Vi ska leva våra liv tillsammans. Hela livet till slutet.

Visst gifte ni er efter ganska kort tid ihop?


– Ja, 2009, två år efter att vi blev ihop. Vigseln var på Alma Löv Museum of Unexp, ett konstmuseum i Värmland. Vi gifte oss där inför 400 gäster. Margot Wallström var vigselförrättare, men på den tiden var min svenska så dålig att jag inte förstod ett ord som Margot sa. Jag hade en tolk, en väninna, som försökte lyssna och förklara allt som Margot sa. Själv var jag väldigt ivrig och sa bara ”säg bara till när jag ska säga ja så gör jag det, jag vill inte dra ut på det här, jag vill gifta mig med Lars så snabbt som möjligt!”, (skratt).

Vad kan du fortfarande sakna från Brasilien?


– Faktiskt inget speciellt. Antagligen beror det på att jag åker till Brasilien två, tre gånger om året. Här hemma lagar jag brasiliansk mat. Lars älskar picanha. Det är ett mört och smakrikt nötkött med en fettrand som ger köttet extra saftighet.

Junior om barnen med Lars: ”Aldrig riktigt tyst”

Du är pappa till Rafael och Gabriel och tillsammans med Lars har du också tvillingarna Iris och Gerd. Vad har föräldraskapet haft för god inverkan på dig som person?


– Barn ger så mycket positivt. Mycket glädje och liv. Det är aldrig riktigt tyst där hemma.

Vad gör du när du behöver varva ner?


– Det gör jag på kvällarna. Då ser jag har tid för mig själv. Om man planerar sitt liv så funkar allt. Antingen är jag bara hemma eller så går jag på gym eller hälsar på vänner. Ibland sätter jag mig också med mobilen och ringer min familj i Brasilien.

Och musikkarriären fortsätter?

– Ja, jag känner mig så bekväm i det här. Min själ har hittat sin plats. När jag står på scenen så njuter jag varenda sekund. Jag känner: ”wow, det här är mitt liv!” Även i Brasilien jobbade jag med musik. Inte som sångare utan som dansare. Inte som proffs men jag dansade med en grupp.

Vad vill du att nästa kapitel i ditt liv ska innehålla?

– Jag vet inte ens vad som händer i morgon och kanske är det just det som gör livet spännande. Jag vill prova allt, upptäcka mer och fortsätta säga ja till nya erfarenheter. På det sättet är jag kanske egoistisk – men det handlar om mitt liv. Jag måste börja med mig själv. För att kunna ge glädje, energi och närvaro till dig och andra behöver jag först fylla på mitt eget förråd.

Slutligen Manoel, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Det är ögonblicket när jag vaknar och inser att jag lever. Den känslan slår allt.

Det här är Manoel Junior Lerin

Namn: Manoel ”Junior” Lerin.


Ålder: 49.


Jag arbetar som: Intendent och verksamhetsansvarig på Sandgrund Lars Lerin, så mina dagar handlar mycket om att få verksamheten att fungera. Jag planerar utställningar, håller ihop logistiken inför vernissager och ser till att allt flyter på, både bakom kulisserna och ute i galleriet. Jag har också mycket kontakt med besökare och samarbetspartners. Det gör att Lars kan lägga sitt fokus på det han älskar mest – att skapa konst.


Min familj består av: Maken Lars Lerin, 72. Barnen Rafael, 11, Gabriel, 10, Iris, 7, och Gerd, 7.


Så bor jag: Villa på Hammarö utanför Karlstad i Värmland. Har även boenden i Norge, Fjällbacka och Brasilien.

Mina vänner uppskattar att jag: Är snäll och rolig och bjuder på min energi och glädje.


Den doften förflyttar mig till min barndom: Skog. Jag växte upp på en stor gård där det fanns mycket djur och natur. Jag badade i en sjö där det fanns krokodiler. Konstigt nog var jag inte rädd!

Min nattsömn är: Väldigt bra. När jag kommer hem är jag noga med att koppla av. Jag rensar bort allt jag burit på under dagen. Det gör att jag somnar som en stock!

Livets mening är att: Få vara frisk och dela livet med den man älskar, och att se sina barn må bra. Det räcker långt. Jag är också katolik, så min tro och Gud har en självklar plats i mitt liv.