Sedan dess har hon medverkat i produktioner som Kvinna med födelsemärke, Fyra nyanser av brunt, och Lucas Modyssons Gösta, för att bara nämna några. Vid sidan av det har hon även medverkat i otaliga teaterproduktioner.

Men den plötsliga framgången i början av 2000-talet hade också en baksida. I en intervju med Hänt berättar Elisabet att det tog lång tid att vänja sig vid att vara igenkänd, och att uppmärksamheten till en början kändes överväldigande.

Grabben i graven bredvid med Michael Nyqvist blev Elisabet Carlssons genombrott för den svenska biopublikenSkärmdump Youtube
Elisabet Carlssons panik under genombrottet: ”Mitt liv är slut”

Elisabet har länge varit öppen med att hon aldrig har lockats av kändisskap. Hon har alltid värnat om sitt privatliv, och därför blev det omtumlande när Grabben i graven bredvid gjorde succé.

Hon minns särskilt när hon gick in på en biograf för att se om det kommit några affischer för filmen.

– Det var faktiskt lite obehagligt, säger Elisabet till Hänt.

Redan när hon klev in i biografen blev hon skärrad när hon såg att hennes och Michael Nyqvists ansikten prydde foajéns golv.

– Och då kände jag att jag gick sakta ut ur biografen och tänkte så här: “Fan, fan. Jag kommer aldrig mer kunna slappna av. Och gå runt och vimsa omkring som jag brukar göra. Utan jag måste ju skärpa mig!” säger hon skämtsamt.

Active video: Charlotte Perrelli avslöjar nya husplanerna

I efterhand konstaterar hon att uppmärksamheten inte blev så dramatisk som hon först befarade.

– Det var inte så våldsamt sen som jag trodde när jag trippade ut ur den där biografen och kände en panik, mitt liv är slut. Jag måste flytta till ett annat land.

Även flera år senare kunde känslan komma tillbaka. När hon såg filmen hemma i tv-soffan tillsammans med sin man ville hon nästan “krypa ut ur rummet”. En stor del av obehaget beskriver hon handlade om att se sig själv, ofta i förstorat format, och lägga märke till sådant hon var självkritisk mot.

– Jag har väl ett klassiskt, litet förakt för mig själv. Alltså min yta då, säger Elisabet.

I dag ser hon annorlunda på det. Numera kan hon fokusera mer på sitt arbete än på sitt utseende.

– Nu så är jag lite mer bekväm i mig själv. Jag tror att man vänjer sig vid sig själv. Eller det tog lite tid för mig, att vänja sig vid mig själv, säger hon med ett skratt.

”Då blir man så stolt”

För rollen i Grabben i graven bredvid nominerades Elisabet Carlsson till en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll. Trots att hon uttrycker att hon är “jättestolt” över filmen, så är det är det inte främst filmframgångarna hon lyfter fram som sina största prestationer.

Pjäsen “I vårt ställe” med Marie Richardsson och Louise Peterhoff beskriver Carlsson som en av sina största prestationerFOTO: Sören Vilks

I stället nämner hon pjäser som “I vårt ställe”, regisserad av Alexander Mørk-Eidem, och den egenskrivna scenföreställningen “Då bleknar bruden” som hon skapade tillsammans med tre skådespelarkollegor.

Pjäsen byggde på deras egna erfarenheter av uppväxten, relationen till föräldrarna och både svåra och roliga minnen.

– Det var en väldigt betydelsefull föreställning för mig och för de andra, för att vi gjorde vårt eget och berättade vår egen historia. Och vi gjorde verkligen succé där i Gävle.

Föreställningen, som blandade skådespeleri och musik, turnerade sedan vidare runt om i Sverige.

Bland dem som såg den fanns Alcazar-profilen Lina Hedlund. Möten med henne genom åren har blivit ett kvitto på vilken betydelse föreställningen haft.

– Lina har jag träffat och varje gång sjunger hon sångerna. Hon kan dem fortfarande. Då blir man så stolt. Det som var så viktigt för mig blev också viktigt för dem som tittade.

Elisabet Carlsson: ”Jag har varit så lyckligt lottad”

Elisabet Carlsson har även i dag ett fullspäckat schema. Under sommaren har hon turnérat i Stockholmsområdet med valrevyn Det ska va’ trevligt! regisserad av Astrid Menasanch Tobieson.

I höst väntar inspelning utav två tv-serier, därefter ska hon spela pjäsen Orosdanser, regisserad av Ada Berger, på Stadsteatern i Stockholm.

Trots att genombrottet stundtals kändes svårt, så beskriver hon sig idag som lyckligt lottad. Både över att fortfarande få arbeta med det hon älskar, och över variationen i rollerna hon fått spela genom åren.

– Jag tycker jag har varit så lyckligt lottad på det sättet att jag har fått göra så olika saker. Komedier, tragedier, sketch, revyer och musikaler. Man lär sig saker av allt man gör. För mig är det roligaste att det är så olika.