Torsdagen i förra veckan blev en dag av oro i Norge efter hovets besked om att kung Haralds hälsotillstånd hade försämrats och var mycket allvarligt.

För kungafamiljen var timmarna uppenbart dramatiska.

Drottning Sonja och Haakon fanns nära den svårt sjuke monarken, medan norska folket desperat väntade på nya besked.

Sedan började det.

Meddelanden kom från alla håll. I sociala medier hänvisade människor till ”säkra källor”, och uppgifterna blev allt mer intensiva för varje timme som gick.

Vissa påstod att de hade hört något från sjukhuset. Andra sa sig ha kontakter inom polisen, försvaret eller medievärlden.

Snart ställde sig många samma fråga: varför skrev ingen av de stora redaktionerna om det som enligt ryktet redan hade hänt?

Utanför slottet i Oslo blev stämningen allt mer sorgtyngd.

Människor samlades på Slottsplassen, lade ned blommor och skrev hälsningar. Flera grät. För många verkade det inte längre råda några tvivel om vad som hade inträffat.

Men hovet kom med en uppdatering som vände upp och ned på allt.

Kung Harald var fortfarande vid liv.

LÄS MER: Marius oväntade comeback – bär kung Haralds kista i fotboja

Dagbladets kungliga kommentator Sigrid Hvidsten var på plats och såg hur det falska ryktet växte tills det i princip uppfattades som ett faktum.

– Gradvis blev det en ”sanning” att han var död och att hovet bara väntade på att berätta det. Det var fullständigt absurt, säger hon.

Hovets besked var därför viktigt – inte för att läget hade blivit mindre allvarligt, utan för att slå hål på den våldsamma ryktesfloden.

För familjen måste timmarna ha varit plågsamma. Medan de försökte hantera den svåra situationen kring kungen, hade stora delar av Norge redan börjat sörja offentligt.

Först följande morgon kom till slut det officiella beskedet från slottet: kung Harald hade somnat in, 89 år gammal.

Det här blev en brutal påminnelse om vad som händer när osäkerhet möter sociala medier.

I vakuumet efter hovets första besked skapades en egen berättelse, långt innan verkligheten var bekräftad.

När det gäller ett så känsligt skeende är det kungafamiljens ord – och inga andra – som måste få avgöra när nationen får sörja.