Att förlora mamma tog ifrån mig en del av mig själv, en fundamental bit som aldrig riktigt kan ersättas oavsett hur många år som passerar förbi i tystnad.
David Lindh väljer nu för allra första gången att berätta öppet om den bottenlösa kampen som han och hans pappa tvingades genomleva efter att utrikesminister Anna Lindh så brutalt togs ifrån dem.
Den fruktansvärda tragedin på varuhuset NK i Stockholm förändrade inte bara Sveriges politiska landskap för alltid, utan slog även familjens trygga vardag i spillror med omedelbar och förödande kraft.
Familjen förlorade inte enbart en älskad mamma och en livskamrat, utan också den självklara känslan av ett normalt liv där framtiden kunde planeras med glädje, hopp och tillförsikt.
Vi vaknade fortfarande varje morgon i vårt tysta hem, men ingen visste egentligen hur man skulle fortsätta leva, förklarar David med tydliga tårar i rösten när minnena åter väller fram.
Huset kändes plötsligt gigantiskt och tomt, fyllt av ekande tystnad där mammans varma röst tidigare hade skapat gemenskap, trygghet och ett ständigt flöde av omtanke för alla omkring sig.
Pappan, Bo Holmberg, bar en dubbel börda på sina axlar då han försökte skydda barnen från medias intensiva strålkastarljus samtidigt som hans eget hjärta långsamt blödde sönder av sorg.
De första åren präglades av en ständig kamp mot minnena, där varje högtid, födelsedag och vanlig söndagsmiddag blev en smärtsam påminnelse om stolen som för alltid förblev tom vid bordet.
Sverige sörjde en internationellt hyllad toppolitiker med storslagna ceremonier, men hemma vid köksbordet handlade det uteslutande om att överleva ytterligare en dag utan mammas trygga och kärleksfulla famn.
David minns hur hans pappa envist försökte upprätthålla fungerande rutiner, trots att sorgen stundtals förlamade hela tillvaron och gjorde även de enklaste vardagssysslorna till oöverstigliga hinder för familjen.
Att växa upp under nationens granskande blick skapade en märklig tillvaro där det privata sorgearbetet ständigt krockade med allmänhetens djupa respekt och kollektiva förtvivlan över mordet.
Man ville bara få vara en vanlig tonåring som sörjde sin älskade förälder, men historiens brutala vingslag påminde ständigt om att moderns öde tillhörde hela det svenska folket.
Pappan kämpade tappert för att vara både mor och far, men förlusten av livspartnern lämnade djupa sår som med tiden snarare fördjupades än läktes av den flyende tiden.
Åren rullade på i en märklig dvala, där far och son svetsades samman genom den gemensamma förlusten och den tysta överenskommelsen att aldrig låta bitterheten ta överhanden.
Att stå vid ännu en sjukhussäng och se sin sista fasta punkt i tillvaron försvinna var ett trauma som nästan knäckte den sista gnutta styrka som David samlat på sig.
Det var under dessa allra sista, skälvande stunder i livet som pappan plötsligt tog sonens hand och viskade några ord som skulle förändra perspektivet på familjens gemensamma historia.
I pappans sista andetag nämndes plötsligt en väl bevarad hemlighet om Anna Lindh, en kort mening som bar på en tyngd ingen utomstående någonsin hade kunnat ana.
Det var bara en enda kort mening, men den bar på en så enorm kraft att den omedelbart fick tårarna att strömma nerför Davids kinder i det tysta sjukrummet.
Hemligheten handlade om ett personligt val som modern hade övervägt under sina sista månader i livet, ett vägval som syftade till att helt lämna den politiska topparenan.
Hon hade i hemlighet förberett en reträtt för att kunna spendera mer tid med sina älskade barn, en dröm om ett enklare liv som ödet brutalt satte stopp för.
Att få veta detta efter tjugotre år av tystnad var både en outsäglig tröst och en förkrossande insikt om vad som faktiskt berövades familjen den där mörka septemberdagen.
Pappan hade burit denna vetskap helt ensam genom alla år, för att skona barnen från den smärtsamma tanken på hur nära de faktiskt varit ett helt annorlunda liv.
Han ville inte att sönerna skulle plågas av meningslösa spekulationer kring vad som kunde ha blivit, utan fokuserade istället helt på att bevara moderns ljusa minne intakt.
Denna uppoffring från faderns sida visar på den enorma kärlek som fanns i hemmet, trots att tragedins tunga skugga ständigt vilade över deras gemensamma tak under uppväxten.
När David nu blickar tillbaka på de gångna åren inser han hur mycket styrka som krävdes av hans pappa för att orka resa sig varje dag efter förlusten.
Minnena av moderns skratt, hennes outtröttliga engagemang för rättvisa och den villkorslösa värmen hon spred i hemmet är det som i slutändan bär familjen framåt genom mörkret.
Tjugotre år har passerat sedan mordet skakade Sverige, men för dem som stod Anna Lindh närmast är saknaden fortfarande lika påtaglig som om dådet inträffade i går förmiddag.
Sorgen ändrar visserligen skepnad med årens lopp, från en akut och förlamande chock till en mer lågmäld, konstant närvarande melankoli som man tvingas lära sig leva sida vid sida med.
David har valt att hedra sina föräldrar genom att leva sitt liv så genuint som möjligt, med samma värderingar om ärlighet och medmänsklighet som modern alltid kämpade för.
Genom att nu berätta sin sanna historia hoppas han kunna ge tröst till andra människor som tvingats genomlida svåra förluster och kämpar för att hitta tillbaka till ljuset.
Man blir aldrig densamma igen efter en sådan förkrossande förlust, men man kan hitta ett sätt att bära minnet med värdighet, stolthet och en djup tacksamhet för kärleken.
Berättelsen om familjens överlevnad visar att även när det djupaste mörkret faller över en människa, finns det en inneboende motståndskraft som gör det möjligt att resa sig ur askan.
David Lindhs gripande ord påminner oss alla om hur skört livet faktiskt är, och vikten av att ta vara på varje ögonblick vi får tillsammans med dem vi älskar.
Pappans sista hemlighet blev inte en börda att bära, utan ett vackert bevis på en moders djupa längtan efter sin familj, en kärlek som övervinner dödens mörka gräns.
Sverige kommer aldrig att glömma Anna Lindh som politisk ledare, men för hennes son förblir hon alltid den älskade mamman vars värme fortfarande lyser upp hans väg framåt.
Tystnaden är bruten, och genom dessa ärliga ord får historien om familjens svåra resa ett värdigt och rörande kapitel som berör hjärtat hos varje svensk som minns den tiden.
