Hänt träffar Thomas Ravelli vid premiären av musikalen ”Så som i himmelen” på Lorensbergsteatern i Göteborg.
Vi pratar om äventyret Över Atlanten, som har premiär under tisdagen.
– Jag kan säga att det var en av de bästa upplevelserna jag haft. När man är så gammal som jag blivit, då krävs det ganska mycket för att man ska få en aha-upplevlese, säger Thomas och fortsätter:
– Jag känner ju sällan en sådan känsla längre. Och i det här fallet fick jag det. För det var ju så mycket rädsla och man visste inte vad som skulle hända. Och en så lång period av stress som man levde med. Det gjorde jag bara när jag var aktiv och spelade fotboll.
– Sen så hade man ju en sån här målbild också. Att få sätta fötterna på den vita sanden när man kom fram. Och ha en öl i varje hand så att man håller balansen.
Vad var det bästa och det värsta med äventyret?
– Det bästa var själva känslan när vi kommit halvvägs och vi var på väg hem så att säga. För det tog väldigt lång tid. Jag kände att det liksom aldrig vände. Och den här känslan på sandstranden. Med en öl i varje hand. Det var underbart.
Var det mycket sjösjuka?
– Nej, det var det faktiskt inte. Lite förvånande, som gammal landkrabba som jag är, uppvuxen inne i Småland. Jag acklimatiserade mig direkt. Det jobbiga var att inte få sova.
Thomas Ravelli med Hänts reporter Benjamin.
Ravelli om att vara ifrån hustrun
Din fru är här med dig på premiären i dag. Saknade du henne mycket under resan?
– Verkligen. Det var jobbigt att vara borta så länge.
Tror du att hon kände samma sak, eller tyckte hon rent av kanske att det var skönt att du var borta några veckor?
– Ja, jag tror nog att hon tyckte att det var lite skönt faktiskt. Hon gillar att vara själv. Hon fick lite semester, behövde inte laga mat till mig och slapp lyssna på mina tjatiga kommentarer, säger han och skrattar.
Tomas Ravelli och hans fru Cathrine.Micael Engstrm
