Hej Kayo, hur mår du i dag?
– Jag mår jättebra, tack. Och du?
Som en prins, tack. Varför heter din självbiografi ”Innan natten är över”?
– Det handlade dels om att berätta om sitt liv och sina drömmar medan man fortfarande har ork att genomföra dem, dels om göra något av en summering.
Vad tror du att folk blir mest överraskande av när de läser boken?
– De får reda på många personliga saker om mig, som jag faktiskt aldrig har pratat om offentligt. Det finns en del avslöjanden som jag inte varit bekväm med att beröra tidigare, som att min bror var kidnappad och förd till ett annat land.
Stämmer det att din svenska mamma och hennes väninna tog ett politiskt beslut att bli ihop med varsin svart kille?
– Mamma är uppvuxen med ett enormt rättspatos och till skillnad från i dag var Sverige ett land som var känt över världen för sin unika röst och att stå upp mot orättvisor, var än på jorden som de förekom. Att alla människor var lika värda var mer självklart på den tiden. Sen var hon arton år gammal när hon träffade pappa och det var väl lite spänning inblandat också.
Kayo Shekoni
Född: 17 april 1964 i Järfälla
Bor: Hägersten, Stockholm
Familj: Ja
Gör: Artist och skådespelare
Aktuell: Självbiografin ”Innan natten är över” (2025), turnerar med partyorkestern Cotton Club, repeterar en musikal till nästa år
Du sattes i privatskola, var inte det ganska dyrt?
– Jag började i ”Franska skolan”, som drevs av nunnor och tidigare varit en ren flickskola där våra prinsessor fått sin utbildning. När jag gick där var där övervägande diplomatbarn och andra välbeställda. Det kostade mycket pengar och mamma hade två jobb för att kunna ge mig en bra utbildning. Det var hård disciplin och skoluniform.
Din pappa försvann plötsligt ur landet med din lillebror, hur tacklar ett barn sådant?
– Min bror var borta i sju hela år. Det var sårigt, jag slöt mig, jag varken talade om det i skolan eller ville inte ta hem kompisar. Det var ingen harmonisk miljö att växa upp i med en ledsen mamma som kämpade för att få hem sin son. Jag var även ganska blyg när jag var liten, även om det kanske är svårt att tro i dag.
Upplevde du mycket rasism som barn?
– Nej, men även om det nog bara handlade om okunskap de få gångerna det hände så tog det hårt. En snäll, gammal dam som ville ge mig något gott att äta räckte över en banan med den vänliga kommentaren att ”det är väl sånt som ni äter”.
Stämmer det att den ikonisk poplåten ”Vill ha dig” handlar om dig?
– Ja, Christer Sandelin var bara ett par år äldre än Gigi Hamilton och jag, som var körtjejer i bandet. Låten handlar ju om en ungdomsförälskelse som inte var besvarad, det resulterade i att jag fick sparken.
Hur minns du tiden som programledare för ”Fångarna på fortet”?
– Det var ett otroligt hårt jobb och en studie i mänskligt beteende. Jag och Gunde gick och la oss väldigt tidigt eftersom vi måste upp fyra för att hinna ut till fortet innan tidvattnet satte stopp. De tävlande var kvar på ön och partajade.
Har du träffat någon i kungafamiljen?
– Oh ja, jag har träffat kungen och Silvia många gånger. Oftast i samband med spelningar med Cotton Club, som exempelvis på festen efter Victorias bröllop. Hela familjen är fina, folkliga, vänliga och superproffsiga. En gång blev jag ensam med kungen backstage på slottet. Han tittade ut över gästerna och frågade plötsligt: ”Tror du att de har trevligt?” Jag visste inte vad jag skulle svara. Det lät som att han verkligen undrade och var uppriktigt intresserad av vad jag skulle svara. Kungen såg glad ut och nästan lättad ut när jag svarade ja.
Kungen pratar med hela Afro-dite – Kayo, Gladys del Pilar och Blossom Tainton – vid Polarpriset 2002.JAN COLLSIÖÖ
