Saltkråkan-stjärnan Louise Edlind berättar om sjukdomstiden.

Den folkkära skådespelerskan Louise Edlind fick sitt genombrott på 1960-talet när hon axlade rollen som Malin i “Vi på Saltkråkan”. Sedan dess har hon medverkat i en rad filmer och tv-serier, bland annat “Störst av allt” och “Morden i Sandhamn”.

I sommar fyller hon 80 år och födelsedagen ska firas på lantstället på Dalarö, tillsammans med familj och vänner.

Men i våras var det inte självklart att det skulle bli så.

Berättar om stroken: “Kom som en blixt”

Det var under en fredagkväll i mars som Louise Edlind satt hemma i våningen på Östermalm och tittade på tv. Plötsligt började hon känna av en intensiv smärta i ena sidan av huvudet.

– Det kom som en blixt. Det gjorde jätteont. Ganska direkt började det pirra i halva ansiktet och i halva kroppen. Jag var klar i huvudet så jag tänkte ”det här är inte bra”, säger Louise Edlind till Aftonbladet.

Hon ringer till sin son, som råkar vara läkare, och förklarar vad som hänt. Sonen ringer då 112 och åker också själv hem till sin mamma. Efter cirka fem minuter är både sonen och ambulansen på plats.

De åker med en ilfart till sjukhuset, där hon får en spruta med propplösande medicin. Sedan förs hon snabbt vidare till intensiven.

– Då var jag hela tiden vid medvetande, men jag började långsamt se dubbelt och förlora talet, säger skådespelerskan.

Det visar sig att hon har fått en stroke. Proppen hade suttit sig på hjärnstammen där många nerver utgår, vilket gör att flera delar av kroppen kan förlamas. I värsta fall kan kroppen totalförlamas, samtidigt som man förblir klar i huvudet.

Mår bättre i dag

Louise Edlind fick tillbringa två veckor på sjukhuset efter stroken. Under de första dagarna blev hon sämre. Men i dag är hon nästan helt återställd, förutom att balansen försämrats lite.

– Jag är nästan 80 och nu hoppas jag verkligen att jag når dit, men man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Men jag är väldigt tacksam över att det gick så bra. Den här våren har gett mig en stor anledning att vara glad för livet för det hade kunnat gå väldigt illa, säger Louise Edlind.