Kronprinsessan Victoria hade kämpat mot klockan för att hinna från Indonesien till Oslo. Vulkanutbrottet och de inställda flygen hotade länge hennes medverkan, men till slut kunde hon ta plats i domkyrkan tillsammans med prins Daniel och den svenska kungafamiljen.

Och Victoria var inte där enbart som Sveriges blivande drottning.

Kung Harald var hennes gudfar. För Victoria var han ”Onkel Harald” – en varm och nära familjemedlem sedan barndomen.

När det blev dags för förbönerna lämnade Victoria sin plats och gick fram i kyrkan. I den högtidliga stillheten läste hon Franciskus-bönen på svenska, som en personlig hälsning från Sverige till den bortgångne norske kungen och hans familj.

Bönen blev en stark symbol för banden mellan de två kungahusen – men framför allt för Victorias egen relation till Harald.

Redan när kung Harald gick bort satte Victoria ord på saknaden i ett ovanligt personligt uttalande.

– Kung Harald var en högt älskad gudfar – alltid välkomnande och varm. Han hade nära till skratt och glimten i ögat, skrev kronprinsessan.

Hon beskrev också hur han hade en sällsynt förmåga att se människor och kallade honom en förebild. Men det var de sista orden som berörde allra mest:

– Onkel Harald, du finns för alltid kvar i hjärtat hos alla oss som älskade dig!

I Oslo domkyrka blev de orden nästan påtagliga.

Runt Victoria satt drottning Sonja, kung Haakon, drottning Mette-Marit och den övriga norska kungafamiljen i djup sorg. Kung Carl Gustaf och drottning Silvia fanns också på plats, liksom en lång rad kungliga gäster från hela Europa.

Kung Haralds begravning var en nationell händelse av enorm dignitet, med procession genom Oslo och tusentals människor längs gatorna. Men när Victoria läste sin bön handlade stunden inte om pompa, tradition eller plikt.

Genom att läsa bönen gav Victoria en ovanligt central och känsloladdad roll i ceremonin.

Det visade både Sveriges starka plats i den nordiska kungafamiljen och hur djupt personlig hennes sorg efter gudfadern Harald faktiskt är.

Här är bönen Victoria läste:

Herre, gör mig till ett redskap för din fred. Hjälp mig att bringa kärlek, där hatet gror, tro där tvivlet råder, hopp där förtvivlan härskar.

Hjälp mig att skänka förlåtelse där oförrätt begåtts, att skapa endräkt där oenighet söndrar, att sprida ljus, där mörkret ruvar, att bringa glädje, där sorgen bor.

Mästare, hjälp mig att söka inte så mycket att bli tröstad som att trösta, inte så mycket att bli förstådd som att förstå, inte så mycket att bli älskad som att älska.

Ty det är genom att ge som vi får ta emot, genom att förlåta som vi får förlåtelse, genom att mista vårt liv som vi vinner det.

Det är genom döden som vi uppstår till det eviga livet.